Jash's thoughts

Allt och alla runt om kring en påverkar personen i fråga.

Man ska ju undvika att bli påverkad av andra och så.
Men händelserna man går igenom påverkar ändå resten av sitt pågående liv.
Vilket skulle kunna vara annorlunda.
För då har man prövat på känslan från händelsen och kan gå vidare mot nya känslor och händelser.
Men hur man reagerar på de nya händelserna beror på de händelserna som hände i före.
Så.. Kan man få ett "perfekt" liv, så att händelserna kommer i den ordningen så att man inte mår dåligt av någon av dem.
Så att lyckan från den första inte påverkar nedstämdheten för den kommande? eller liknande.
Kan det fungera så?
Jädrans, vilken jobbig tankesituation jag satte mig i nu. ):
Men eftersom det finns hur många liv som helst därute, så borde någons vara sådär,.
för ingen har ju samma liv, det kan nog alla hålla med mig om i alla fall.
Men det betyder ju att i någon annans liv kommer händelserna i den ordningen så att livet blir helt miserabelt.

Uhu, ska väl dra till med samma slutrad som vanligt.
Ni kommer inte att kommentera det här, för ni vet inte hur ni ska kunna toppa det.

När man sitter sådär lite vid sidan av och hör de andra prata på om allt, som om man inte finns.
De skrattar och trivs som om man inte finns.
Så skulle det väl vara om man försvann? Då man inte längre finns.
I denna stund behövs man inte för att bygga upp diskussionen, de klarar sig så bra ändå.
Men ändå säger de att inget skulle vara som förut om man försvann.
Men diskussionen snuddar inte ens mig, så varför skulle jag ens påverka.


Hela världen skulle inte påverkas om jag försvann heller för den delen.
Jag är bara en bland miljontals människor. Bara en droppe i ett enormt hav.
Och du kan ta bort en hel skopa vatten från ett hav, och det märks inte, havet flyter samman igen.
Men vattenmolekylerna märker säkerligen att polaren bredvid försvann. Men efter någon sekund ersätts den av en ny.
Som fungerar på samma sätt som den förra.
Skulle jag försvinna skulle det inte ta allt för länge innan du/ni hittar något liknande.
Så märkvärdig är ingen.
Men, den nya personen. Liknar den till sättet så, ja...
T.ex. öppnar den nya personen colaburken på samma sätt som den försvunna/bortgågna så kommer det alltid att påminna; "ahw, sådär gjorde han/hon också"
För den person som gjorde det första gången hör det alltid till.

Fast, det här visste ni säkert redan.

Gonatt.

Kom och ta mig långt här ifrån  *klapp, Klapp *, långt här ifrån *klapp, Klapp *

Jadu, hur långt i melodifestivalen kom det låten?
Och är gubbarna aktiva längre? det är en fråga man kan ställa sig.
Men låten var ju kramgo och trallvänlig. Right?


Wellwell, who cares?

- Appropå artister, om hälften av alla människor är kvinnor respektive män, och alla är menade till att ha ett yrke.
Många av dem som blir artister i Idol eller sådär, i allmänhet bara, har ju redan ett jobb.
Och om en är skogshuggare, och sen blir stor i Idol så blir den ju EN ARTIST, alltså en skogshuggare mindre.
Men om personen i fråga egentligen var menad som skogshuggare så får den ju fel jobb.
Och det lär vara rätt många artister som inte är menade till det.
Så drar man det rätt snabbt över en kant så ÄR HÄLFTEN AV ALLA ARTISTER FAKE, eller?
Och då går ju deras riktiga jobb till spillror, och det borde bli fler jobb tomma...
Varför finns det så mycket arbetslöshet överallt då för?

Det var bara skumt.
Och nej, ni kommer inte att kommentera, ni vet fortfarande inte hur ni ska kunna toppa det ^^

Vadå, Gud finns inte?
Nej, Gud FINNS inte, han kanske bara är i luften ändå? utan att precis finnas.
Men det finns inget som tyder på att han inte finns heller. Så, tycker personligen att man borde hålla det osagt.
Men vi borde vara glada om nu han fanns, för mänskligheten tar död på sig själv.
Vi borde kanske dessutom inte förlita oss för mycket på Gud. Han ville ju faktist ta livet på oss allihop.
Men sen var han så dum så han lät Noak överleva, och föröka sig.
(För er som är lite allmänbildade och vet lite om biblelhistorierna osv, så kan ni den historien.)
Han ville dessutom splittra på oss, så vi inte skulle kunna förstå varann. Det var så språken uppkom.
skrivs det.
Dessvärre får jag inte det nogorlunda på rätt.  Vi avgudar någon som inte vill att vi ska diskutera och dessutom vill att vi alla ska dö, allihop.
Det är vansinnigt sjukt.
Men vi människor börjar mer och mer tänka för oss själva och förstör våra liv istället. Det är nog bara nyttigt att överlägga alla skuldkänslor, svåra frågor etc. på Gud.  Så man inte är lika dum som jag och bär omkring på dem själv.
Jag tror att vi alla skulle vara mycket lyckligare om vi inte bar runt på det där själva, utan lade dem just på Gud.
För om han nu inte finns, så mår han heller inte sämre av det, men vi får ändå ut alla problem om vi berättade för denne som inte finns. Det gör liksom inget, bara det att vi mår bra ändå.
Jag röstar ja till religoner.
Men jag tänker inte följa detta. Dåligt av mig.


________________________________________


Mörkt, kallt, ödelagt
Är det vad framtiden har att erbjuda?
Söndersprängda hus, misär
Är det vad vi siktar mot?
I så fall vill jag inte vara med om vår framtid
Jag vill inte vara med i ert system
Jag tar mig till andra världar
Glömmer allt i ett par timmar
Jag vill inte vara med
Jag vill inte

- Antakzams

Känslor är jobbiga.

Inte bara  det här med kärleken, utan överhuvudtaget.
Varför är dom ens nödvändiga?
Man gör bara bort sig sätt om man på något sät blir generad t.ex.. Folk retar en osv.
Skulle man bli av med känslorna skulle det nog vara enklare att leva, ingen smärta, ingen ledsenhet.
Synd är väl att lyckan och alla andra underbar känslor också skulle försvinna.
Fast.. Till vilken del hör kärleken? Goda eller onda sidan? Jag tänker inte ens försöka argumentera åt båda sidor, för jag har inte sett mycket bra av den än. Visst, lycklig en lång stund tills den drar av masken. Ska det verkligen vara så?
det är synd tycker jag. Att man inte kan lyckas med det där.
Att hitta någon som faktist gillar en tillbaka, det borde vara otroligt svårt. Vilket det har visat sig vara för min del.
Och börjar man gilla någon och sen berättar det, såsom i filmer, så slutar det ju ofta med att dom blir tillsammans i slutet av filmen, och det kan inte vara bra, eller? Det blir som  att den andra senare inblillar sig att den gillar den första.
Eller.. Nja, det kanske inte funkar så. Men hela känslan för den personen kan inte finnas där, då skulle man ju ha förståt själv att man gillar den personen, och i filmen är det nästan alltid från början så att det är den ena som får flingen bara.

Men känslorna då..
Vem har kommit på det här med att gråta? Varför ska "ögonenhålen" utsöndra vatten för att man är ledsen för?
Varför just vatten? varför just ögonen? Varför just då man är ledsen?
Doesn't make sense to me.
Samma sak med att börja skratta då man har roligt. Det funkar ju inte egentligen?
Vad gör kroppen då man skrattar? Det funkar inte längre.. VARFÖR I HELA HELVETE SKRATTAR MAN?
Det är en jäkligt sjuk känsla man får i kroppen också.. It's just creepy shit man!

Och jag hatar känslor som gör ont.. Så att det känslor som om man blir uppäten innifrån.
Det finns många sådana känslor.
Kärleken är nog en av dem, då blir man uppäten av den även fast den är glad eller ledsen.
Den gör alltid ont.
Oron som alltid ligger och gnager.
Och lyckan som tar över kroppen på ett underligt sätt.
Fast vad skulle jag veta, jag har väl aldrig varit kär? Right?

Men som sagt. Jag hatar de här känslorna som gör ont.

"Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det"
Jajo, det är logiskt. Men jag skulle vilja välja NÄR jag ska göra det som ska bli rätt.
Och om man gör ingenting, vad händer då?
Blir det rätt eller fel då?

Och dessutom så ska ju allt ont ha något gott med sig. Så det blir ju kanske rätt då det blir fel iallafall.
och blir det rätt då det är fel så blir det fel, inte lika förståeligt eller logiskt på samma sätt längre.
För då kan man helt plötsligt inte skilja på rätt eller fel och det var ju säkert det första din förälder försökte lära dig i din uppväxt.
Då det nu inte är logiskt längre, varför drar man igenom det här.
Jag börjar helt vimsla in mig i en låt som jag inte ens gillar.

Men helt klart så lär det kvitta om man väljer rätt eller fel.
Väljer man fel har man fortfarande en "välja rätt" - gång till godo.
Så det spelar ingen roll hur det går, har jag rätt?

Så det är bara som han säger senare. "Lev med det."

Klockan är 03:17
Känns helt meningslöst att vara uppe, folk som är roliga att prata med är ute, antar jag.
De har i varje fall inte tid med att prata med en liten ynklig som mig.
Eller ja, vi säger så iallafall.
The thing is.
Jag funderade på självmord här om dagen, inte att begå själv, utan bara på alla saker som händer.
Alla ens nära och kära blir ju helt förkrossade, antagligen.
Man blir känd över byn iallafall, som den där som var så självisk.
----------
Men skulle man bli ett spöke vore det ju skitgrymt.. hah. Men sen är ju nästa steg,  HUR ska man göra det?
 Hoppa från ett tak? Hänga sig? Skjuta sig i huvudet? Drukna?
Det finns mååånga alternativ, för man kan dö av allt här i världen.
I varje fall.. Jag skulle nog vilja bli skjuten. Känna den där kulan pressas genom skinn och kött, rakt mot hjärtat. Sen vill jag se det i slow motion efteråt också, som repris.
På tal om repris, varför i hela helvetet skulle man kunna se hela livet i repris? Det skulle ju ta så många år som man levt, om det inte är snabbrepris som i melodifestivalen. ;D
Well.. Jag kommer från självmord till melodifestivalen, det kan tyckas som två lite okopplingsbara ämnen, men nja.
Skulle jag vara med i melodifestivalen skulle jag snarast ta livet av mig.

Klockan är 03:33.
Ni kommer inte att kommentera det här för ni vet inte hur ni ska toppa det ;D

Om jag skulle ha dött igår skulle jag ju bara då ha missat en hel del.
Konstigt dock.. Det här med döden.
Det är en stor fråga alla ställer sig, "Vad händer efter döden/ Vad händer efter livet man har?"
Men man tror ju inte på magi nu för tiden, så vad får folk att tro att en skepnad, s.k. Gud, skulle räcka ut handen för oss?
Och var skulle vi existera efter livet? Då han en gång har räckt ut handen?  Det går ju inte att leva på molnen, de är ju bara vattenånga, det försvinner. Skulle vi hamna på en annan planet i sånna fall?

Men om vi spinner vidare, att vi på något sätt hamnar på ett oexisterande ställe på jorden eller annan stans i universum.
Vad skulle vi ha för skepnad? skulle vi vara ett så kallat "spöke", sån våldnad som folk tror att de fångar på bild?
Dock tror jag på det här med att själar "går igen", vilket inte går ihop med den här filosofin.
Släpper man inte taget om en person så stannar den kvar, så att ghosthunter har något att göra. Eller vad alla program på tv4+ heter. Så var min filosofi om själarna..

Men jag tror att allt blir Svart. Svart. Svart. Svart.
Som om man skulle somna, och sova föralltid, såsom Törnrosa, visst var det hon som sov i tusen år? Dålig på det där med sagor.
Men ändå,  man somnar in i sin kropp för sista gången. Man hamnar i en dröm, ett drömland. Även detta låter ju magiskt på något  sätt. Men man får sova resten av tidens existerande i vår värld, eller?

Det blev en hel del med frågetecken, nästan bara frågor.
Såna frågor som om man någon dag får svar på så kan man ändå inte dela med sig av..
Skulle man få reda på det på något mysko sätt medan man levde så skulle ju ändå ingen tro på en.
Kanske kommer en vidare tänkning då det gäller döden i ett annat skede.
Har inte tid att skriva mera nu, men detta var långt ifrån allt.

Jag vet att ni inte vågar kommentera, ni vet inte hur ni ska kunna toppa det här.

Jag hade tänkt att skriva en filosofi här.
Något jag brukar gå runt och fundera på i mina ensamma stunder, men jag då jag började skriva försvann allt.

Men jag har funderat på en sak våran präst sa, att Gud nästan älskar dem som har det svårt mera, de människorna skulle få mera makt i himlen så att säga, än vi som har pengar och lever bra, eller sådär..
Ja, ni som har vart i kyrkan någon gång fattar väl vad jag snackar om..
Så om någon skulle ta det där jädrans seriöst och börja ge bort pengar och leva på gatan.
så skulle jag om jag var den personen bli jävligt sur om Himlen och Gud och allt det där var påhittat. XD
som jag dock tror att det är, en del av det.
Hah, man dör av någon sjukdom på gatan och sen så är det något helt annat shit som händer med en.
Så jävla pissed off jag skulle bli.

Så jag tänker nog leva som jag alltid har gjort. För Gud skulle ju älska mig ändå? yeah.

Jag funderade länge och starkt idag.
Kom faktist fram till de mest underliga saker. Tack vare boken K-PAX, så fick jag en hel del funderingar.

"this is very intresting," I said, "but according to Einstein nothing can travel faster then the speed of light, or one hundred and eighty-six thousand miles per second, if I remember correctly."
"You misunderstand Einstein. What he said was that nothing can accelerate to the speed of light because it's mass would become infinite. Einstein said nothing about entities already traveling at the speed of light or faster." - K-PAX bok.

_________________________________________________________________


Hur ska jag kunna veta?
Hur vet man att allt han säger är sant? HUR?
Det är otroligt svårt.
känns som om mitt huvud ska sprängas. Som om gud äter upp mig inifrån.
skönt att komma bort häriftån snart iallafall.


But you can't judge me 'till you walked a mile in my bowling shoes.
Let me bowl or let me die.

Ja, Idag var ju som det var..
När jag kom hem så kännde jag doften av John stigande mot mig.
Jag tror jag saknar han. Men han kom in i mit liv för tidigt.
Jag hade ju lovat mig själv att inte låta någon komma nära. ingen.
Men det blev ju fel, och nu känns det som om det är för många som vill kliva in i min bubbla.

Men det har varit svårt. Så jäkla svårt.
Har ni någon gång försökt att stoppa vattnet med handen i en neråtlutande backe?
även fast du klarar dig så.. Till slut rinner den ändå över, det går inte.
Det är så det har blivit. Jag klarar mig en lång stund, inte helt och hållet.

Jag antar att det är något jag borde har förstått, att det inte skulle gå alltså, för det är ju lönlöst att fortsätta försöka.
Varför kan jag inte bara låta mig älska folk. hm. så jäkla svårt kan det inte vara?

-------------------------------------

Jag har alltid velat brottas med Jultomten, värsta coolt skulle det vara..

Men vill ni veta vad min högsta önskan är?
Att bli farsa.
      På riktigt nu då, jag är inte oseriös som jag brukar. Jag önskar att jag kunde bli farsa.
Nej, inte könsoperation eller något sånt, jag känner mig inte som en kille på det sättet tror jag.
Bara att få den där rollen som pappa i familjen, det skulle ju vara helt underbart.
Man kunde varar rolig, brottas, busa vara den häftigaste.
Både flickor och pojkar ser oftast upp till sina pappor, som de coola och mammorna som.. ja.
Mammorna är ju de där som ser till hemmet och att alla har det bra.
Sen det här med Farsdag och morsdag...
Tänker ni på det någon längre tid så kanske ni ocks tycker att farsdag är coolare än morsdag.
     Har ni någon gång sett på Fettfulcrew? eller krullproductions?
Skulle det vara ett gäng tjejer som gjorde den skiten skulle dom klassas som omogna, fjortisar eller allmänt fåniga osv.
Hoppas ni fick ett litet hum om vad jag försökte säga..

Jag tror verkligen att livet skulle vara enklare som kille.
Roligare också för den delen.
Menmen.. Jag är väl illa tvungen att bli morsa om jag ska ha barn. Lite synd ändå, skulle vara ballare med papparollen.


Jag tror inte ni kan kommentera det här.
För ni vet inte hur ni ska toppa det.
Ha en trevlig fortsättning.

Jag heter egentligen Matilda Åkerblom
tills jag äntrar scen iförd laggårdsställ
svär och snusar, petar busar. Stolt tar fram min bult
och blir Jash, mannen som är kult.

Han är ett svin som står lågt i kurs
för han säger sånt ingen annan törs
När nån frågar hur jag vågar skita ut sån lort.


Nu vet ni hur det ligger till, det passar in som handen i handsken.
Ja, det är Jånni Balle texten.


Ni ska få veta allt, alla hemligheter, allt skit.
dock i gåtor.
Detta var inledningen till min blogg. Helt nystartade blogg.