Då man försvann

När man sitter sådär lite vid sidan av och hör de andra prata på om allt, som om man inte finns.
De skrattar och trivs som om man inte finns.
Så skulle det väl vara om man försvann? Då man inte längre finns.
I denna stund behövs man inte för att bygga upp diskussionen, de klarar sig så bra ändå.
Men ändå säger de att inget skulle vara som förut om man försvann.
Men diskussionen snuddar inte ens mig, så varför skulle jag ens påverka.


Hela världen skulle inte påverkas om jag försvann heller för den delen.
Jag är bara en bland miljontals människor. Bara en droppe i ett enormt hav.
Och du kan ta bort en hel skopa vatten från ett hav, och det märks inte, havet flyter samman igen.
Men vattenmolekylerna märker säkerligen att polaren bredvid försvann. Men efter någon sekund ersätts den av en ny.
Som fungerar på samma sätt som den förra.
Skulle jag försvinna skulle det inte ta allt för länge innan du/ni hittar något liknande.
Så märkvärdig är ingen.
Men, den nya personen. Liknar den till sättet så, ja...
T.ex. öppnar den nya personen colaburken på samma sätt som den försvunna/bortgågna så kommer det alltid att påminna; "ahw, sådär gjorde han/hon också"
För den person som gjorde det första gången hör det alltid till.

Fast, det här visste ni säkert redan.

Gonatt.

RSS 2.0